Itchyck och Oraklet

”Att tävla är att vanhelga sitt tempel”, skrävlade Persemone när hon tvåhundra år före nollpunkten satte det sista oraklet på plats (en annan plats).
Oraklet menade att det fanns ett visst öde som låg öppet och tillgängligt om bara rätt mängd silver och guld lades i rätt händer. Dessa händer tillhörde en annan klient. Och genom att sammanföra dessa två individers olika önskan, skapade Oraklet ett ackord av två toner. Tersen stod hon själv för. Dur eller moll. Det berodde på hur väl hon avlönats.

Persemone såg att Oraklet utnyttjades för att skapa öden som flätades samman till en handling, en berättelse, ett skeende som för folket beskrevs som oundviklig utveckling och i gudarnas händer.
Hon var också den som lade snaran om Oraklets hals när hon sände Itchyck uppför berget och in i grottan. Oraklet lämnade sina inre, väl upplysta och gemytliga kammare och anträdde scenen i skumt ljus, rök och dofter. Hennes ansikte målat i kol och blod. Håret insmetat med ister.

Röken drogs utåt mot grottans mynning. Besökaren insveptes och inandades röken och de mixturer av belladonna och spikklubba som låg i eldfatet.

Besökaren upplevde seansen som overklig och flytande. Besökaren blev mycket mottaglig för Oraklets instruktioner, varningar, råd och antydningar.

Itchyck fanns inte. Itchyck var en kreation. Persemone hade under sex månaders tid skapat personen och alla de rykten som florerade kring personen. Persemone hade sökt flera orakelsvar angående Itchycks affärer; lierade och fiender. Dessa hade sänts iväg i olika skepnader: som kejsarens bihustru; senatorns fria slav och kulturella rådgivare; som en illa utklädd bror till kejsaren.

Så vem var Itchyck? Inte kunde det vara kejsaren själv? Han var ju på Korsika! Han var ju tämligen fet! Han haltade inte. Han talade ju säreget vackert, inte som den här uppkomlingen från annat land.

Libalajah

Israel-Robyn är utsedd till Miss Nöjd efter att en scengångare funnit på att retro-prutta i en bronsmic när det femtioåriga underbarnet övade på nässång. Den tusenhövdade skaran kastade Pesetas och Kip efter henne fast hon önskade publikens Rubel.

Ass-Tread “lightly” Lintlimb (the author of pappy long-stuffing) have had her hourly grave-shift. During (and under) the press-conference some journalist stared at her; asked questions and even fired a camera in her face. He is now sent to China as a treat.

It now seems obvious that it was Karl Marx who wrote “Mein Kampf” and a young Adolf Hitler who wrote “Das Kapitäl”. The jews still wrote the bible.

Stephen King is working on a new novel. It will be 600 pages but released as three books á 200 pages. The books will be glued together by Owen and sold by Joe Hill at airports. Some heroin-whore is there to attest that every copy has a strand of Kurt Cobains hair included.

“It’s very easy these days”, King jests, “to write a story that is a New Yorker #1 bestseller”. If it’s not that, it will be clad in some other made-up prize of nothingness: “Bibliographs monthly honorary mention” or something at LEAST!

“A boy will meet a monster. He can not fight the monster himself. So he has to form a ka-teth of youth. ‘Mong them is a cute little lassie they all fuck to keep the monster away for another twenty years”, King explains from his caravan where he has written so many a story.

“My best stories I don’t even remember having written”, King offers lightly. Someone asked me about Roland yesterday, and I forgot who he was!”.

“I talked to Spielberg. He has the same problem. ‘ET? He said to me. I don’t know that schmuck!’. He’s gotten into this jiddish-phase also.. it’s abit disheartening.. over here.. in Atlantis.”

I can holler at the scholar.
But I can’t make him go.. away.
I want stupid little Cupid
to explain his new array.

Owen B – I O U
Cant you see Niburu?
It is there, in the plains.
Excavating all explains.

Grow a beard. Grow a pair.
Grow a garden. It aint fair.
It’s a butt-lense; it’s a shape;
it’s a form.. of rape.

Går som en Tesla

..och som alla vet går det inget vidare för Elon Musk. Det har börjat viskas om att han bara hittar på.
Humorist-Nilsson – fördettingen i lustig-gänget Killingarna, ser pizzor rasa förbi med röda siffror. Floder av fanta sitter han och öser med ett litet brandgult öskar. Det är så mycket Netflix nu att man får sträcktitta till år 2300 om det ska gå.

Ravensburg Rapp

Mayer Daniel Rapp of Ravensburg
was walking about town.
Arriving at Marienplatz,
he took a knife-man down.

A roar was heard,
a blade was waved
and people screamed and fled.
Blood was flowing,
children cried
but the Mayer he calmly said:

Don’t bring your knife to town, son!
Leave your knife at home, son!
Don’t take your knife to town!

The law came on a bicycle
and honked a lawful horn.
Helpless people everywhere,
in awe, in chock, in mourn’.

A tourist, so courageous,
from Hessen he was sent,
was preaching to the choir
with Rapp, as hell was bent:

Don’t bring your knife to town, son!
Leave your knife at home, son!
Don’t take your knife to town!

The quick, brown fox and Danny Rapp
(the Mayer of Ravens town)
took charge when no-one else dared,
as he took a knife-man down.

This Rapp he walks on stilts,
the policeman came on bike,
the tourist came from Hessen
where a levy is a dyke.

Don’t bring your knife to town, son!
Leave your knife at home, son!
Don’t take your knife to town!

*) zum Stadt dein messer nich nehm, sohn?
dein messer zum stadt nimmt nich, sohn?
sohn, nimmt nicht zum stadt ihren messer?

German is a yoda-language. But they got the audio knowledge.

Nu försöker Palmqvist på SS allt möjligt..

Ja, det brinner ju i Oxie. Det har brunnit på massa ställen i Malmö. Det brann hundra bilar i somras i Malmö.
Men Palmblad har kommit på lösningen: EN FORSKARE!

Och vad ska forskaren säga om människor som bränner? Är dom friska? frågar Palmlöv? Nej, det är dom ju inte.

Titta på rubriken. Det är den rubrik som kommer att dyka upp i sökningar.
Om man tänker rubriker som memes.. OXIE=PSYKISKT SJUKA.
Röstar man fel får man Palmolive på sig.. då kommer han och ska “utreda” och sedan “mema”. Han är som trollkarlens lärling. Står där med vatten upp till sina skallrande knäskålar och undrar vad Blå Tåget menade med att “om kvastarna ska sopa bra, får man inte slarva med skaften”.

Sydsvenskan bistår

Vad gör Sydsvenskan här? Istället för att bara ange “ett vittne iakttog en pistol och ringde in en anmälan”, berättar Sydsvenskan exakt vem som anmälde och när.

Den misstänkte kan med hjälp av Sydsvenskan möjligtvis finna ut identiteten på anmälaren.

“Walla! Han med tändaren. Gula byxor. Knut i nacken.”

Så man kan verkligen undra vad fan Sydsvenskan sysslar med. Motarbetar varje tillfälle när medborgare vittnar, anmäler brott eller organiserar sig i grannsamverkan för att skydda sin egendom.

Såhär jobbar Sydsvenskan

varje dag, varje dag, varje dag…

Om du vill att folk ska ogilla salt lakrits och föredra söt, ska du inte skriva “Salt lakrits är godare än söt lakrits, så köp bara söt lakrits i fortsättningen!”

Människor ifrågasätter ofta sådana definitiva uttalanden. De börjar ställa frågor: “Hur vet han det”, “varför ska han bestämma vad jag gillar” osv. Det beror visserligen lite på avsändare, men om Sydsvenskan ska behålla illusionen att de sysslar med objektiv, granskande journalistik, måste allting läggas i munnen på andra. Direkt tyckande och värderande måste smygas in i ordval, undermeningar, associationer.

Vad du gör är att först formulera ett problem. Det finns inget problem med söt- eller salt lakrits. Men nu vill Sydsvenskan gynna en tillverkare och annonsör och dessutom sprida sina inarbetade vanföreställningar. Så problemformuleringen får lyda:

“outbildade äter alltmer saltlakrits”

Men du måste hänvisa till någon. Vem ska säga detta? Inte du.
Då är det ingen som vill lyssna.

Ett bra sätt är att hänvisa till “rön”, “forskning” eller “en rapport”.
Man kan lägga in värdeord som hjälper till att skapa negativ konnotation kring saltlakrits: “larmrapport”

Man kan ställa två grupper mot varandra.. en grupp med tydliga fördelar:

Ex: “I det välmående villasamhället kokar man sin egen sötlakrits.”

Nu har vi angett att övre medelklass som är “välmående” väljer söt lakrits. Vi har fått in “forskning” som avsändare och lagt in det negativa ordet “larm”.

Tänk om saltlakritsätarna gick på socialbidrag och snattade? Det skulle väl vara alldeles strålande.
Vi intervjuar en ICA-handlare nära en camping för hemlösa. Det är enkelt: hitta en ICA-butik hyfsat nära ett socialt problemområde; alla handlare har problem med snatteri, så att få ett pratminus kring ordet “snatteri” är inget probmlem. Vilka som snattar är ju självskrivet. Vi bakar in sceneriet i texten utan att direkt säga det.
Sedan frågar vi vad som stjäls. Säger han “allt möjligt” eller “bindor” eller något annat tråkigt, så fråga direkt om saltlakrits.
Ge honom inte möjlighet att själv välja. Gör ingen skillnad på söt och salt lakrits, utan få honom att tala om stulen lakrits som salt lakrits.
“Har det förekommit stöld av saltlakrits?”
“Jo, det har väl hänt. Men det är inte det vanliga…”
“Men det händer? Inte helt sällsynt”
“Ja, det har väl hänt..”
“Kanske ett par gånger!”
“Ja, säkert.”
“Var det i år?”
“Jo, det var det nog.”
“Inte så myckety förra året, då?”
“Nej, det är som jag säger: det hör inte till vanligheterna.”

Och där har vi det.
“ICA-handlare: en ökad stöld av saltlakrits – är inte normalt”

Så blomma till det med sceneri:
“Nära den campingplats där kommunens hemlösa på försörjningsstöd hänvisats, berättar ICA-handlare Ludwig Knebert om snatterier.
– Vi har sett en ökning av snatterier. Snattandet av saltlakrits har ökat sedan förra året. Det hör inte till det normala”

Så, alldeles korrekt citerad och vi får en bild av hur fattigt skitfolk vräker i sig stulen saltlakrits medan man i det närliggande och välmående villaområdet kokar sin egen sötlakrits.

Ska vi slänga in en gul inforuta som visar att människor på skuggsidan har sämre utbildning? Ska vi drämma till med högsskoleprovet? Folk ser ju det lite som en IQ-test.

Finns det ingen sådan data? Vi har ju ändå områdesdata från liknande problemområden. Vi lägger till fotnot i minsta typsnitt och nämner där att siffrorna inte gäller just campingen och människorna där.

Nu ska vi först skriva ren texten. Sedan ska vi krydda med positiva och negativa värdeord.
De negativa orden lägger vi i anslutning till “saltlakrits” och de positiva till “sötlakrits”.

Project Common Enemy

The project is rolling along fine. More and more people in Europe see Israel as an ally. And they sure are. Of the one-way kind: cul-de-sac.

The promoted madness is spreading from journalists and leftist groups into the judicial system, into science. The common citizen is more and more feeling isolated, alone and as the only sane person around.

This effect is wanted.
When Israel strike against the arabs, the citizens of Europe will take the streets and scream “Hurrah!”

We just need those final two nails in this coffin: the terror-attack of terror-attacks.. so sinister no one could shrug it off.

And we need to expose the “enemy within”.. the people who brought them into this mess. The ties they have to each-other. 

Twitter

Hans Mühler vid universitetet i Bonn [CCPA] gjorde, i forskarkretsar, smärre sensation då han 1991 presenterade studien ’att arbeta liggande’ [Arbeitslandschaft und Methodik], där siffrorna påvisade en markant minskad risk för traditionell arbetsskada.

Sedan 2008 har Mühler ägnat sig åt Twitter. Med hjälp av lingvister, antropologer, beteendevetare, historiker, litteraturvetare och psykologer har han, i en tvärvetenskaplig studie, undersökt fenomenet Twitter.

I tre delar presenteras tre skilda riktningar.

I ’Die Siebte Welle’ undersöks Twitter lingvistiskt och psyko-socialt.
”Twitter har fört arbetet med artificiell intelligens framåt med stormsteg”, menar Mühler. Samtidigt har vi en bild av påverkan och gruppsykologi via sociogram där vi nu kan sprida en åsikt till miljoner människor genom att välja en eller två avsändare.”

Den andra delen: ’Die Mauer’, jämför ”sekterism och twitterism”. Charles Manson och ’The Family’ ligger som fond och komparativt material när socialt hierarkiska strukturer och belöningssystem dissekeras. I delkapitlet ’Leben, als in Shadenfreude’ ställs begreppet skamkultur och kopplingen till journalistik och press i fokus.

I den avslutande ’Farblos Schwanger – alt angst’ pekas på amerikanska och japanska kulturella fenomen och hur dessa sammanvävs i 140 tecken.

”Två rader text var allt som behövdes för att hitta essensen i kommunikation när den är som sämst”, sammanfattar Mühler.

Det är en spännande läsning. En bild av en värld där fyrtioårskriser ageras ut i rollspel där ålder, kunskap, kön, utbildning, utseende och andra – tidigare så pregnanta – faktorer, ersätts med en skengraviditet. Hur omsorg spelas och värderas utan insats; hur manga och cosplay flyttats över från japansk kultur; hur Twitter blir det vattenglas vari stormar kan kreeras..

Dystopin anges aldrig, men ligger ständigt närvarande när ikonskapande, social rangordning, symbolmagi läggs ut som pusselbitar och bilden på kartongen.. den som bitarna kan skapa, ändras och ersätts.

I ett ögonblick är det Bowie, Berlin och ’Die Klicke aus den Mitte’. I nästa är det Jonestown och Franska Guyana. Petriplattor, bakteriekulturer, immunologi, svärmsamhällen.. ”allting på”, som man säger i Kebabkiosken.

Som en eftersmak finns siffrorna och graferna. Den verkliga medelåldern hos twitteranvändaren är 32 medan angiven ålder ger snittet 28.

De svenska twitteranvändare som följde länkar till testet ordförståelsedelen i högskoleprovet, fick ett resultat på 52%.. men angav i sina flöden 95%.

Var tredje svensk twitteranvändare anger i flervalsfråga att temperaturen under kalla kriget var ”extremt låg”.

Var femte svensk twitteranvändare associerar ostindiska kompaniet med SALT-avtalen.

”Om du ska läsa en bok i vinter, är det denna triologi”, säger Täppas Fogelberg.