Itchyck och Oraklet

”Att tävla är att vanhelga sitt tempel”, skrävlade Persemone när hon tvåhundra år före nollpunkten satte det sista oraklet på plats (en annan plats).
Oraklet menade att det fanns ett visst öde som låg öppet och tillgängligt om bara rätt mängd silver och guld lades i rätt händer. Dessa händer tillhörde en annan klient. Och genom att sammanföra dessa två individers olika önskan, skapade Oraklet ett ackord av två toner. Tersen stod hon själv för. Dur eller moll. Det berodde på hur väl hon avlönats.

Persemone såg att Oraklet utnyttjades för att skapa öden som flätades samman till en handling, en berättelse, ett skeende som för folket beskrevs som oundviklig utveckling och i gudarnas händer.
Hon var också den som lade snaran om Oraklets hals när hon sände Itchyck uppför berget och in i grottan. Oraklet lämnade sina inre, väl upplysta och gemytliga kammare och anträdde scenen i skumt ljus, rök och dofter. Hennes ansikte målat i kol och blod. Håret insmetat med ister.

Röken drogs utåt mot grottans mynning. Besökaren insveptes och inandades röken och de mixturer av belladonna och spikklubba som låg i eldfatet.

Besökaren upplevde seansen som overklig och flytande. Besökaren blev mycket mottaglig för Oraklets instruktioner, varningar, råd och antydningar.

Itchyck fanns inte. Itchyck var en kreation. Persemone hade under sex månaders tid skapat personen och alla de rykten som florerade kring personen. Persemone hade sökt flera orakelsvar angående Itchycks affärer; lierade och fiender. Dessa hade sänts iväg i olika skepnader: som kejsarens bihustru; senatorns fria slav och kulturella rådgivare; som en illa utklädd bror till kejsaren.

Så vem var Itchyck? Inte kunde det vara kejsaren själv? Han var ju på Korsika! Han var ju tämligen fet! Han haltade inte. Han talade ju säreget vackert, inte som den här uppkomlingen från annat land.