Kindergarden

When I went to kindergarden,
all the other kids where there.
Oh!! I hated kindergarden. All the other kids where there.
Cold and lonely. All I wanted was was to go
home, and leave the kindergarden:
all the other kids where there.

Mustang, Oklahoma

There’s this town in Oklahoma
famous for its bad aroma,
where they closed the public library on demand.
  – Learnin’ ain’t no thing we’re needin’
    Waste away your time with readin’,
    still you only got five fingers on your hand.

Count them four times! That’s a twenty.
No more numbers, those are plenty:
You came walzin’ in on a count of three.
Our church it has a bell; a dome; a bible.
Here in Oklahoma, we keep the bible under lock and key.

From the mountain over yonder
you can see my neighbours Honda
and maybe, you could wish upon a star.
No-one here has no such longing.
As Jesus said, there is no wrong in
loving thy neighbour from afar.

Mr. Wilson

The mild rage is far closer,
the mid-term: a dark and humid night.
I’ve seen them, I’ve seen a few:
a cross-sense of ‘re-cogni’ and ‘deja-vu’.
The mid-term: a subdivided fight.

Show of hands: a sign of defeat.
Raw emotion’s demanding the raw meat.
We’ve met before, of that I’m sure.
You’re closing in – I close the door.
Jeepers, Mr Wilson, ain’t that neat?!

Chatty-do

By and by I, me and my
and a damsel in distress,
waited in the bottled gin
with a sign: do not transgress.

What keeps this issue from
taking afloat is it’s gravity.

“I got a lot and that is not
a reason to confere”,
I said to her and she said “sure!”
“These hides are in transfer.”

What keeps this issue…

She fained a smile – it took a while
(the dead are coming back).
She said: “You boys, have just one choice
and that choice is heart-attack.”

What keeps this issue…

Är det kriminella invandrare som ska bygga landets lagar?

En polisman i Jönköping har fått sitt hus attackerat. Det har kastats in stenar och brinnande föremål.

Det var inte länge sedan Rättscentrum i Malmö utsattes för en sprängning.
Enligt uppgift i Sydsvenskan brann hundratals bilar i Malmö bara i somras.

Socialsekreterare som krånglar med bidragen blir hotade och har fått hembesök.

I stort sett varje gång handlar det om en liten minoritet empatistörda kriminella som bor i områden som politikerna vägrar kalla “no-go zoner” fast de aldrig skulle sätta sin fot där. Och varje gång dundras det i media om att samhället måste byggas hårdare: fler kameror! Ökat skydd för politiker och poliser! Lättare att avlyssna vem som helst! Lättare att stänga ner misshagliga webbsidor!
All makt åt Tengil, vår befriare!

Alla vi andra ska få uppleva hur sjuksköterskor anonymiserar sig själva genom att vända bort sina namnskyltar; hur myndighetspersonal bunkrar in sig bakom pansarglas och betong.
Det diskuteras nu om polisen ska kunna ha skyddad identitet så inte mellanöster-maffian ska kunna ägga deras hus.

Ska en promille av befolkningen diktera villkoren för de övriga, nära hundra procenten som inte lever på att plocka beskyddspengar från kebabkioskägare? Som inte bränner bilar på nätterna? Som inte svara på varje tillsägelse med mordhot och genom att skrika könsord?

Är det verkligen samhället som ska ändra på sig? Är det inte de kriminella som ska ändra sig?

Rambergs dansmöss

En av Anne Rambergs dansmöss, en kammaråklagare Bergström, har påkommits med att använda sitt juridiska ämbete för att ägna sig åt politisk förföljelse och kulturmarxistisk aktivism.

Vad gör då denna åklagare när hon blir påkommen. Ja, hon gör som en åklagare på Gotland: bajsar på sig; försöker vifta bort lukten och skyller på någon annan.

Vad skulle Lena-Marie Bergström anföra inför rätten om en misstänkt haft facebookkonto under falskt namn och försökt ändra kontot till ännu ett falskt namn när han trodde sig avslöjad? Hur skulle hon förklara att gärningsmannen – när detta inte fungerat – raderat hela kontot?

Skulle hon säga: ja, det är helt i sin ordning och betyder ingenting. Eller skulle hon mena att detta är MYCKET misstänkt och TECKEN PÅ SKULD.

Och det är så hon tydligen har gjort: suttit på nätet och trollat under falskt namn och sedan ägnat sig åt att åtala SD-politiker (som sedan frias eftersom åtalet inte håller).

Är det inte ganska uppenbart att hon ljuger när hon säger att hon aldrig förstod att facebookgruppen “SD är nazister” var emot SD?
Så hon ljuger. Hon slingrar sig. Hon försöker radera bevis som talar emot henne. Är det inte så skurkarna brukar göra? Är det åklagarna som är skurkarna? 

Till Expresen säger hon: jag känner mig inte jävig, utan väldig opartisk.
Det är det här nya: man KÄNNER och det man KÄNNER är alltid rätt.
Det TILLÅTER en att missköta sitt jobb, bryta mot lagen, fuska, ljuga.. för man KÄNNER ju att man gör det av en GOD anledning.
[Bradbury: It was a pleasure to burn.]

Är det konstigt.. när Anne Ramberg går ut och säger att lagen inte är så viktig. Det är viktigare att göra det man känner är rätt.

Är det möjligt att sålla bort människor som inte fattat vad deras yrkesroll handlar om?

What abyss to cross?

A forge is made to create false crossings. You wouldn’t know.
No one knows beforehand what a crossing is.
Here are the tell-tale signs a crossing is not yours:

  1. It come to you given.. or as a choice.
  2. It’s directed outwards.. t’wards something you already are prepared to agree upon.
  3. It feels nice to do the crossing.
  4. You have no problems afterwards but are instead immediately rewarded.

A true crossing come from within. You are not aware why you make certain choices that drive you further and further down (it appears). You are then destroyed in the most hurtful way you can’t even imagine and forced into an acceptance that this will continue forever.

Set free and broken you will have to survive the reforming of life. Alone. No one to share the experience with. No one to cheer you on.
You will come to the conclusion that your life is worthless. I suppose (because I don’t know) you can manage two ways here: one to endure and one to do the obvious.

When you die the second time (if that’s your ‘choice’), you have completed the passage.

Now comes a time of bewilderment. You feel different. The old you is dead. No one to talk to. No guidance to find. The strength you now behold has no outlet.. no purpose. What to do with this?

I don’t know. I have no answers. I think: just go with it. Let things explain themselves. When the purpose present itself, you will be there.